In league with SS(atan)

För er som har missat den glada(?) nyheten så tänkte jag att jag kan dra den här med. Jag och Maran har slagit våra sjuka huvuden ihop med Situation Skitstörd och kommer således få träna på att multitaska vårt bloggande. Så om ni helt enkelt inte kan få nog av våra förgyllda ord och sjuka upptåg så kan ni numera läsa våra anekdoter på hela två bloggar. Bra va?

Mitt debutinlägg ligger redan nu uppe för allmän beskådan och förtret, det inlägget hittar ni här. Förvänta er att Maran slänger upp lite galla hon med snart. 

At war with postverket.

Man skulle kunna tro att jag och Maran har ett idylliskt förhållande, jag har precis börjat få henne att uppskatta Iron Maiden och så länge jag lagar potatismos en gång i månaden är allt frid och fröjd. Men det finns en sak som ligger som ett svart orosmoln över hela vår oheliga union, varenda jävla gång vi beställer något tillsammans är det något som går snett. Lika säkert som att Lemmy's shorts kommer dyka upp i folks mardrömmar så kommer vi ständigt att dras med försenade och uteblivna beställningar. Det jag försöker säga är: jag vill ha min jävla Watain-box! Alla som har fått sina kommer jag betrakta som dödsfiender tills den dagen en nerblodad avi ligger på golvet när jag kommer hem.

(Arg katt är arg.)

Sleep @ Amager Bio

Det är med stor förväntan men med en viss oro som jag korsar sundet till grannlandet denna fredagkväll. Det är inte så att jag ogillar Danmark som land, det är bara det att det ligger så jävla nära Sverige men ingenting stämmer överens med det som vi är vana vid, upp-och-ner-landet helt enkelt. Jämför det med att ha en Narnia-garderob i ditt sovrum, fast en garderob som tar dig till ett betydligt mer alkohol- och drogliberalt Narnia. Ikväll gästas garderoben dessutom av legendariska Sleep så det är bara att kliva över tröskeln in i det okända.
Varken jag eller mitt färdsällskap har varit i den stadsdel som Amager Bio verkar ligga i och ingen av oss har någon koll på hur vi tar oss dit, det går bra nu. Som tur är hittar vi ett gäng hippies som har en utskriven karta och verkar ha koll på vart vi ska. Vi hoppar på samma buss och följer efter på säkert avstånd, sällskapets byxor är lite väl utsvängda för att man ska kunna riskera att ses tillsammans. När vi väl hittar fram sitter en hord patch-beklädda danskar och svenskar och sörplar på öl och röker obekymrat på sina jointar, som sig bör. Lokalen är enorm och scenen och högtalarna bådar gott inför kvällen.
Förbandet, A Storm of Light, börjar spela men publiken är svårflörtad och bara några få verkar finna det intressant. Att vara förband när 90 % av publiken vill att man ska gå av scenen så att Sleep ska få mer speltid kanske inte är de bästa förutsättningarna. Hade det varit en annan dag och en annan plats hade jag kanske uppskattat framträdandet men ikväll är jag bara intresserad av Sleep. Min kompis beskrev deras framträdande som "ett doomigt Nickleback", ganska slående faktiskt. Till slut går bandet av scenen och alla front row bangers börjar strömma mot scenen medans andra strömmar mot baren för att fukta strupen.
Plötsligt dyker Carl Sagans nuna upp på den stora backdropen och börjar jiddra om stjärnor, planeter och alla ting som är kosmiska. Några minuter senare dyker ett par roddare upp och börjar fiddla med instrumenten (öppet för tolkning). Sleep har inte ens gått på scenen men jag känner redan nu på mig att detta kommer bli något för historieböckerna att skriva om. När till slut Al "Barbapappa" Cisnero, Matt "Gravidmage" Pike och Jason "Snubben från Neurosis" Roeder gör entré är energin i lokalen så påtaglig och statisk att varenda undangömd joint riskerar att självantända. Och likt en raket som lyfter av mot rymden låter stonergudarna de första tonerna till eposet Dopesmoker ljuda ut över lokalen och ta med publiken på en monumental resa in i riff-rymden. Vid detta tillfälle har min hjärna redan pulveriserats till stjärnstoft och jag låter min kropp och sinne vaggas fram och tillbaka av de vågor av riff som slår fram och tillbaka mot publikhavet. Hitlåtar som Dragonaut, From Beyond, Inside the Sun och Aquarian bränns av och varvas med olika partier ur Dopesmoker vilket får undertecknad att bli en aning förvirrad. När sista låten slutligen fade:ar ut i rundgång och trion lämnar podiet är jag så mörbultad att jag funderar på om jag någon gång under spelningen blev överkörd av en asteroid utan att märka det. Allt jag vet är att jag har varit med om något av det bästa jag någonsin bevittnat i konsertvägar och att det nog dröjer ett tag innan jag lämnar Sleep-rusets omloppsbana och sätter fötterna på jorden igen.

Tyvärr blev det inga bilder eller filmsnuttar denna gången så jag snor helt enkelt och oförskämt en video från youtube. Tills nästa gång, Hail den mäktiga rymden!

Torture Chain piskar upp stämningen.

Jänkarna i Torture Chain har hittills släppt tre kassetter som alla har piskat upp många andra band i samma genre. Nu har de släppt en ny kassett vid namn Time is but a doorway to the incinerator och fy fan i helvete säger jag bara, vilken kraft vilken styrka som Raneslid hade sagt. Eftersom kassetten redan verkar vara slutsåld tänkte jag slänga upp en länk till albumet som du hittar här. Det är din plikt som människohatare att lyssna på denna skiva och hytta din näve mot solen tills dess strålar blockeras. Omslaget är för övrigt helt fantastiskt. Ska det föreställa en snubbe i kosmiska solbrillor och i så fall, vart fan får jag tag på sådana? Kosmish sunglasses, not Emperor-sunglasses, mäktigt.

Nitad - Rastlös och Vild

Genre: Punk/Hardcore

Bolag: Mourningwood Records

Utgivningsår: 2012

Format: Vinyl

Redan på Nitad's förra alster "En Ding Ding Värld" kunde man ana att Stockholms mest nihilistiska punk-kvartett var på väg mot ett lite annorlundare sound. Ljudbilden var betydligt smutsigare än vanligt och låtarna kändes mer komplexa i sin uppbyggnad. Den nya fullängdaren "Rastlös och Vild" fortsätter i samma spår. Det låter som att bandet har vaknat upp på en soptipp, blivit tvugna att gräva fram sina instrument under flera lager skit och bråte och sen spelat in en skiva om sin upplevelse, surare än ättik och garanterat med en bakfylla från helvetet. Vissa låtar får mina tankar att dra sig till band som Drunkdriver och på avslutningsspåret (som inte verkar finnas med i låtlistan) maler man på på ett skevt och dissonant sätt som får mig att tänka på Brainbombs. Rent textmässigt har det dock inte hänt så mycket. Modde fortsätter att spy ut sitt hat mot allt och alla, han är arg på sin egen trista vardag, TV:n är fortfarande ett jävla hjärntvättningsredskap, medelsvenssons är fortfarande en skock idiotiska får och raggare är fortfarande "a bunch of motherfuckers". Albumtiteln summerar hela skivan bra, det är en rastlös och vild samling hatiska hardcorehymner som sparkar in din dörr och pissar i ditt morgonkaffe. Hatet finns fortfarande där och så länge Nitad har sitt hat kommer de fortsätta dela ut sparkar och slag åt alla håll och kanter.

Höjdpunkter: Vill Inte Vara Med, Idioter, avslutningslåten.

Betyg: 7/10

Watain - Opus Diaboli TRAILER

Som vi tidigare nämnt gick Watain för ett tag sedan ut med att de skulle släppa en dvd, med rörliga bilder från konserten på Münchenbryggeriet, samt en dokumentär om bandet i fråga. Vi pratade lite skämtsamt om att den skulle innehålla coola saker som motorcyklar och vargar, och tja... Det är ju inte långt ifrån:



Med den ljussättningen och skådespelartalangen, så kanske man borde invänta en musikvideo ganska snart. Vi börjar i alla fall att vänta med spänning på dvd:n.

10/4 - Iceage + Lower @ Inkonst, Malmö

Vid det här laget borde ni veta att Iceage är Misärens favoritgossar. Så när vi fick reda på att de skulle spela i Malmö svor vi heligt på att se dem. Trots en heldag tillägnad regnkaosets högre makter, och en H. som låg sjuk (läs: nästintill döende) i soffan, tog vi oss ut till Inkonst. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Att band börjar spela sent är ju mer regel än undantag, men lite drygt är det när man kommer fashionabelt sent, och ändå får vänta två timmar innan det händer något.

Men sen jädrar drog rökmaskinen igång. Och upp på scen kom Lower, ett annat danskt band som varken jag eller H. ens hört tidigare, så vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss. Det lät dock för kvällen riktigt bra, men det kan ha varit trummisen som slog så hårt att man trodde trumsetet skulle falla i bitar, eller faktumet att rökmaskinen sprutade mig rakt i ansiktet så jag fick vissa synvillor. Kombinera inte kontaktlinser och rökmaskiner säger jag bara. 

Sedan kom de till synes lite nerknarkade och arroganta snorungarna vi väntat på. Och startar setet med en helt ny jävla låt som inte en kotte känner igen. VAFAN är det här för bedrägeri?! Nåja, nästa låt var också en ny låt, och den tredje likaså. Det kändes lite snopet, men de nya låtarna lät bra, så man spontanhyttade lite med näven i alla fall.

När de Ä-N-T-L-I-G-E-N körde en låt från New Brigade-skivan, kom röjgänget igång. En liten, men intensiv grupp bestående av mig, H., och två glada grabbar som delade ut en kassett till oss tidigare under kvällen. Förutsättningarna var inte så goda, scenen var liten men hög och intryckt i ett hörn, och det var pelare framför hela scenen, så det kändes som någon blandning mellan Finlandsfärjan och Akropolis. I vilket fall som helst, så blev nog sångaren lite glad/arg, för han började kasta runt mickstativets alla delar så de mest pretentiösa i publiken flyttade på sig. Sedan körde de någon ny låt. Sedan körde de superhitten You're Blessed, och strax därefter Count Me In. Det var allsång, kärleksknuffar, och gruppkram på slutet. Sedan gick de av scen. Detta var också fruktansvärt snopet. Precis som att du hjälpt mormor med att baka världens godaste kaka, men sen får du inte äta den. Jag svär på att om de hade spelat längre, så hade något magiskt hänt. Men nu gjorde det ju inte det. Tack och hej liksom.