Witchgrave - Witchgrave

Genre: Heavy metal
Bolag: High Roller Records
Utgivningsår: 2013
Format: 12" vinyl

När jag släpper ner nålen på Witchgave's senaste fullängdare förundras jag över att det inte talas mer om detta band, det talas varmt om medlemmarnas andra band (Antichrist och The Scams) men det är inte ofta jag hör någon säga "fyfan va bra senaste Witchgrave är". Inledningsspåret "Raise Hell" inleder skivan på ett överraskande sätt med ett enkelt d-taktskomp innan gitarrerna och basen flyger in som onda vålnader och överröser en med ond gitarr-magi från 80-talets mörkaste vrår. Sången brölar på som en besatt vilde och skulle lika gärna ha kunnat spöka runt på något av Venom's tidiga giv, när detta ibland övergår till Mercyful Fate-aktig sång så är dyrkningsfaktorn så hög att jag är nära på att explodera av barnslig förtjusning. B-sidan bjuder på ännu högre tempo och innehåller även skivans starkaste spår, "Motorcycle Killer", som bjuder på en refräng som är omöjlig att inte bröla med i, låten inleds även med en samplad motorcykel som står och varvar, det funkade för Mötley Crüe och Hammerfall så varför inte liksom? Men oftast så spelar jag A-sidan om och om igen, bara för att jag är för lat för att byta sida och för att det är så jävla bra från början till slut, det behövs inte helt enkelt.
I sin enkelhet är detta en genuin skiva som kan spelas på ett släktkalas utan problem men även en skiva som man kan springa runt i lägenheten och totaldyrka till med headbang och vilda luftgitarrsolon, jag förväntar mig att se "Witchgrave" på många årsbästa listor när året är slut.

Höjdpunkter: Motorcycle Killer
Betyg: 8/10

Nitad - Rastlös och Vild

Genre: Punk/Hardcore

Bolag: Mourningwood Records

Utgivningsår: 2012

Format: Vinyl

Redan på Nitad's förra alster "En Ding Ding Värld" kunde man ana att Stockholms mest nihilistiska punk-kvartett var på väg mot ett lite annorlundare sound. Ljudbilden var betydligt smutsigare än vanligt och låtarna kändes mer komplexa i sin uppbyggnad. Den nya fullängdaren "Rastlös och Vild" fortsätter i samma spår. Det låter som att bandet har vaknat upp på en soptipp, blivit tvugna att gräva fram sina instrument under flera lager skit och bråte och sen spelat in en skiva om sin upplevelse, surare än ättik och garanterat med en bakfylla från helvetet. Vissa låtar får mina tankar att dra sig till band som Drunkdriver och på avslutningsspåret (som inte verkar finnas med i låtlistan) maler man på på ett skevt och dissonant sätt som får mig att tänka på Brainbombs. Rent textmässigt har det dock inte hänt så mycket. Modde fortsätter att spy ut sitt hat mot allt och alla, han är arg på sin egen trista vardag, TV:n är fortfarande ett jävla hjärntvättningsredskap, medelsvenssons är fortfarande en skock idiotiska får och raggare är fortfarande "a bunch of motherfuckers". Albumtiteln summerar hela skivan bra, det är en rastlös och vild samling hatiska hardcorehymner som sparkar in din dörr och pissar i ditt morgonkaffe. Hatet finns fortfarande där och så länge Nitad har sitt hat kommer de fortsätta dela ut sparkar och slag åt alla håll och kanter.

Höjdpunkter: Vill Inte Vara Med, Idioter, avslutningslåten.

Betyg: 7/10

Chicagojazzen - Övik/Jörn

Genre: Ambient/Drone/Noise

Bolag: Ominous Recordings

Utgivningsår: 2011

Format: Kassett

På Chicagojazzens senaste kassett, Övik/Jörn, har dansskorna tagits av och spelemännens har stämt ner sina instrument till moll. Det glada Doktor Komsos-aktiga soundet jag förälskade mig i på fullängdaren Misantropi För Nybörjare är som bortblåst. De dansanta slagdängorna är som bortblåsta och istället har man valt att fokusera på de mer lugna och deppiga låtarna. Sound tenderar till att dras mer åt det ambienta än det popiga, det flörtas även friskt med noise/drone-genren och även black metal av den slöare och sorgsnare sorten. Om Misantropi För Nybörjare var partydängan på festen så är Övik/Jörn definitivt albumet att dansa tryckare till, eller avundsjukt sitta i ett hörn och kolla på de lyckliga paren med hat och avsky om man föredrar det. När Övik/Jörn har spelats klart har inte en glad ton hörts över dansbanan och inte ett öga har lämnats torrt.

Men blir det inte väldigt spretigt när varje nytt släpp är så olikt det förra? Vissa skulle säkert tycka det men jag tycker att det görs på ett sätt som fint och smidigt syr samman säcken. Dessutom tycker jag att en stor fördel med Chigacojazzen är att man aldrig riktigt vet vad som väntar en, det är lika spännande varje gång en ny kassett kommer. Där andra musiker har målat in sig i ett hörn har Erik ett öppet fält framför sig där det alltid finns rum för att experimentera. Jag hoppas på att bli lika överraskad när nästa släpp kommer och tills dess har jag en minst sagt bred repetoar att skratta och gråta till.

Betyg: 7/10

Höjdpunkter: A-sidan med sitt mystiska intro och sin mörka stämning faller mig mest i smaken. Passar utmärkt att spela i bilen på en skogsväg en mörk vinterkväll.

Avgrunden - Den Fördömda Jorden

Genre: Drone/Ambient

Bolag: Ominous Recordings

Utgivningsår: 2012

Format: Promo-Cd

Alla som någon gång har spelat i band vet hur viktigt det är att ha ett bra bandnamn som passar musiken. Det första seriösa bandet jag hade hette, trots att vi var seriösa, Bulbasaur. Inte speciellt coolt och inte heller speciellt passande för den hardcore vi ville spela. Men nog om det. Det jag vill komma fram till är att Avgrunden inte kunde ha valt ett mer passande namn för den musiken de spelar, långsam och monoton snigel-drone av topp-klass. Som en blandning mellan Earth och Ättestupa med en rejäl dos av äkta svenskt vemod. Jag skulle lätt kunna se Avgrundens musik spelas upp till Körkarlen eller någon annan film med liknande tema. De dystra gitarr- och basslingorna och det rytmiska trummandet skapar tillsammans en atmosfär som gör Den Fördömda Jorden till det perfekta ackompanjemanget när du bara vill sjunka genom golvet i din tråkiga dystra lägenhet. Skivan kommer släppas på CD av det franska bolaget Le Crepuscule Du Soir någon gång under 2012 så håll ögonen öppna.

Betyg: 7/10

Höjdpunkter: Att lyssna genom hela skivan med ett par bra hörlurar och känna hur man sakta sjunker ner i soffan.

Deserted Avenues - Hope

Genre: Shoegaze

Bolag: Inget

Format: Mp3

För ett tag sedan damp det ner ett mail från Jönköpings-bandet Deserted Avenues i Manufakteriet's inkorg med en förfrågan om jag kunde tänka mig att recensera deras skiva Hope. I mailet fanns det en bifogad länk till skivan på Spotify. Det sistnämnda är anledningen till att det tog så lång tid för denna recension att se dagens ljus. Det är nämligen så att undertecknad skyr Spotify som pesten. Om ni undrar varför kan jag ju säga att redan efter två låtar fick jag lust att spränga datorn, kontrasterna mellan Deserted Avenues bitterljuva shoegaze och Swedbanks pinsamma försök till rap i sina reklamer blev för stor. För mig är helheten i en skiva väldigt viktig, speciellt när det kommer till shoegaze och andra närliggande genrer. Tack och lov kunde jag ladda ner skivan via bandets Bandcamp och lyssna på den i sin helhet utan avbrott.

Efter en första genomlyssning kände jag mig genast mer avslappnad och Spotify-ilskan var som bortblåst, bara det är en bedrift. Och det är precis sån musik som Deserted Avenues spelar, lugn och avslappnande shoegaze som stundvis flörtar med den närliggande post-rocken, jag tänker band som This Will Destroy You, Caspian osv. Det är välspelat och genomtänkt, effektpedaler används smart och på väl utvalda ställen för att ge musiken ett lyft. Bäst blir det när musiken byggs upp för att slå ut i allsköns prakt på det där sättet som bara bra shoegaze och post-rock kan. Om det är något jag kan påpeka är det att sången stundvis kan vara lite platt i jämförelse med musiken. Det funkar när skivan består av fyra låtar men hade skivan varit längre och bestått av kanske tio låtar hade jag gärna sett lite mer variation i sången. Mer körer och stämmor som i titelspåret och jag är säker på att nästa skiva blir en succé.

I stora drag är Hope en skiva jag ångrar att jag väntade så länge med att lyssna in mig på och jag ser fram emot nästa släpp. Men då vill jag gärna se att det blir i fysiskt format.

Betyd: 7/10

Höjdpunkter: I never wrote a letter back home

Death In June - Liverecension

Runt klockan ett klampade en halvdöd Age in i köket hos Maran. Jag lyssnade med skräckfascination när han berättade om sina äventyr i Helsingborg dagen innan som nästan slutade med att han blev kidnappad och våldtagen av en främmande dansk. Som den förstående kamrat som jag är erbjöd jag stackaren lite pasta och en kopp kaffe för att lugna ner honom. Efter det fick han lägga sig och sluta sina ögon i en nybäddad säng ett tag. Att jag tog tillfället i akt att filma honom under denna akt hör inte till saken, det är varje väns plikt att dokumentera sådana viktiga saker.

Efter att ha väckt Age med en kamera i nyllet var det dags att ta bussen in till stan (där det lyser tryggt höhö) och möta upp Kalle. Eftersom alla var hungriga förutom Kalle, som å andra sidan var sugen på öl, beslöt vi oss för att käka Pizza på Rex innan vi skulle ge oss av. Rex är ett fett pizzahak i Malmö där man som vegan kan frodas i pizzor med diverse fejkkött på samt vegansk ost. Risken med detta är dock att den gamla klassiska "vegeteriana utan ost" helt förlorar sin mening efter en pizza av denna kalibern. Billig (med standardmått) öl har de minsann också på Rex och efter att vi alla var mätta och lite druckna kände ingen av oss manade att trotsa höstrusket och gå till stationen. Men eftersom vi alla hade lagt ner dyra pengar på biljetter var det bara att ta sig i kragen och börja gå. Speciellt svårt var det för Kalle att slita sig eftersom de spelade så skön 80-tals musik på stället.

(Kickin it mongostyle @ Pizzeria Rex)

Eftersom ingen av oss hade haft bråttom från Rex och eftersom ingen av oss hade tänkt på att skriva ut en karta blev det ett helvete att hitta till spelstället så vi missade första delen av Of the Wand and the Moon's set. Jag hade bara som flyktigast kollat in dem tidigare och tyckt att det var rätt tråkigt så jag hade egentligen inga förväntningar men som så många gånger förr var det en helt annan sak live. Den delen vi hann se var sjukligt bra så jag stod och förbannade mig själv över min dumhet samtidigt som jag njöt för fulla muggar. Kim Larsen (som jag nyss märkte att sångaren heter) hade kvällen till ära samlat ihop ett fullt band vilket förhöjde det hela från att bli en "en-man-och-hans-gitarr-spelning". Samtidigt hade man installerat en projektor som visade bilder på mentalt rubbade gamlingar och fagra damer som dansade i tunnlar. Hipstern och estetbögen inom mig njöt således med alla sinnen.

Några öl senare var spektaklet slut och vi bestämde oss för att mingla lite. Publiken bestod till lika stor del av metalheads med långt stripigt hår och patchade skinnvästar som industrifolk med synthfrillor och skjortor, vissa såg ut som att de precis stigit ur SS-tidsmaskinen. Alla såg dessutom väldigt allvarliga och sura ut så vi konstaterade att det nog var bäst att hålla sig på mattan och inte dra till oss någon onödig uppmärksamhet. Alla vet ju att danskar hatar svenskar lika mycket som de hatar att ha öppet på helgdagar.

När vi kom in i lokalen igen var scenen prydd med Totenkopf's i olika storlekar och folk hade redan börjat samlas framför scenen. Vi beslutade oss därför att svika Bröderna Hårdrock och stå och trycka som front-row-bangers lite vid sidan av scenen. Efter en stund tystnade musiken och Douglas P. och en annan karl som såg ännu surare ut än danskarna klev ut i full mundering och började slå och banka på stora trummor, gonggonar och vindspel. Efter denna industritappning på Blue Man Groups åkte masken av, solbrillorna på och gitarren fram. Härifrån levererade Douglas den ena hiten efter den andra medans hans barske vän ackompanjerade honom med sina domedagstrummor. Låtar som All Pigs Must Die, Ku ku ku, She Said Destroy, Rose Clouds of Holocaust och Luther's Army (som jag fick nöja mig med att höra från toaletten på nedervåningen, jag förbannar dig öl!) avverkades såväl som äldre låtar som Heaven Street. Och visst fan var det bra. Det var som jag hade förväntat mig och det låg en apokalyptisk känsla i lokalen under hela spelningen men efter Of the Wand and the Moons storslagna spelning kändes detta lite tamt i jämförelse. Om ni frågar mig om en vecka kanske jag säger helt annorlunda, kanske var det bara för att jag inte hade så höga förväntningar om Of the Wand and the Moon som gör att pokalen denna gången går till dem. Hur som helst var det en minnesvärd kväll och jag lämnar ämnet där eftersom inget av värde hände på hemvägen förutom att jag fick en video på en sovande Kalle på tåget.

(Och så lite rörliga bilder med)

20/10 - Void Ov Voices @ Inkonst, Malmö

Jag föddes nog med en jolle i hjärnan. Efter sisådär 20 år som tidsoptimist lunkade jag lugnt hem från jobbet, och väl hemma mötte jag unge herr Knarkskog som likt ett stressmongo menade på att vi skulle åka NU, annars skulle vi säkert missa hela skiten. "Jajaja, ska bara göra mig iordning först" sa jag. Vilket tog i runda slängar 40 min. Sen sprang vi ner till busshållplatsen, förbannade busschauffören för att han körde som en snigel, och sprang bort till Inkonst.
Och där fick vi sitta och vänta i typ 1,5 timme innan Attila gick upp på scen.

Lokalen var denna kväll till ära fylld av tända ljus och rök, för att skapa optimal ockult stämning. Arrangörerna hade ju marknadsfört det här som "en blandning mellan en konsertupplevelse och en religiös rit". Och det verkade ju funka, för stället var mestadels fyllt av hipsters, och till viss del metal-och ljudkonst-entusiaster.

När Attila väl kom upp på scen, gjorde han det fashionabelt. Eller ja, helt plötsligt bara stod han där, utan att någon hade sett honom gå upp. I en fin röd/svart kåpa tog han tag i mikrofonen, gjorde dubbeltrubbel metal-hornet, och började väsa. Jag och herr Knarkskog skämtade hela kvällen om hur roligt det skulle vara om han gick upp i en lite för liten svart badrock i frotté, men så roligt var det inte denna gång.

Istället bjöd Attila på viskningar, lite sång, och skrik om vartannat, som han loopade över varandra, så hans röst i sig bildade något som skulle kunna liknas vid melodier och rytmer. En liten mjukstart kan man säga, för ju längre in i setet vi kom, desto fler förstärkare gick på högvarv. Efter ett tag var alla de 20-tal ljusen som stod tända, på väg att skaka av sina ljusstakar och sätta eld på hela jävla lokalen. Precis när man började flacka med blicken efter nödutgången, började Attila istället "chu-chu-chu":a. Han lät alltså som ett jävla tåg. I 10 minuter. Efter det tappade min lilla ADHD-hjärna fokus, och jag såg bara det skojiga i hans framträdande. Som t ex hans rabblande om vithajar vid 01.58 i videon nedan.

Wormrot - Noise Ep

Genre: Grindcore

Bolag: Scion

Format: Mp3

Nu har Wormrot's senaste alster Noise läckt ut över internet som var från en stinkande cancersvulst så håll i hatten, lägg ifrån alla vassa föremål, limma fast alla möbler, göm svärföräldrarna, you know the drill. Skivan är finansierad av Scion och finns tillgänglig för gratis nedladdning från deras hemsida. Även om jag gärna hade haft skivan på fysiskt format tycker jag att konceptet är lysande, det finns ju trots allt folk som inte vill hamla i skivsamlarträsket.

De fem låtarna som finns på skivan klockar alla in på under en och en halv minut vilket gör att hela upplevelsen går över rätt fort men effekten ligger kvar ett bra tag, ungefär som att få en gammal ohederlig suckerpunch rätt i plytet. Arif's sång som växlas mellan ljusa panikskrik och mörka helvetesgurgel, Fit's vansinnes-smattrande trummor och Raysid's dödsdistade gitarrspel skapar tillsammans en ljudbild som få band inom genren kan mäta sig med. Wormrot verkar även vara experter på att skriva låtar som känns fräscha. I låten Breed to Breed bjuds det till exempel både på tighta markeringar, distade tuggriff, slaktrens, mongosnabb 2-takt och 4-takt. Att allt lyckas få plats på en låt som klockar in på 55 sekunder är mäkta imponerande. Det är de små sakerna som gör det.

Ta och gör dig själv en tjänst och dina grannar en otjänst och ladda ner denna monstrositet till skiva.

Betyg: 9/10

Höjdpunkter: Mongoriffet i Perpetual Extinction. Så oväntat, så rätt.

Left In Ruins - Ensam, Hatisk, Psykstörd

Genre: Hardcore/thrashcore

Bolag: SMRT Records

Format: Vinyl (10")

Kanske har du tappat räkningen på hur många gången någon lustigkurre har yttrat frasen "spela snabbare" på spelningar? Kanske har du dessutom funderat över varför i helvete inga band tar till sig kritiken? Då ska du lyssna extra noga nu. Svenska Left In Ruins har gjort sina läxor och har avslutat kursen "spela snabbare" och studerar nu den ädla konsten "spela snabbast!". Det här är hardcore som faller mig i smaken. Det är snabbare än Lucky Luke's pistolhantering, det är ångestladdat på ett ärligt och misantropiskt sätt och så när som i sista låten, Att Leva, är det helt fritt från tunggung och mosh-partier. Låten avslutar skivan med ett tungt riff som maler på och pulveriserar lyssnarens trumhinnor. Mycket effektfullt och ett förbannat bra sätt att avsluta denna vansinnesfärd till skiva på.

Nästa gång ett band får höra att de ska spela snabbare hoppas jag de tar till sig av budskapet. Det behövs mer band som vågar mangla sönder detta avlånga land.

Betyg: 8/10

Höjdpunkter: Att Inse Att Man Har Haft Fel i Hela Sitt Liv, Att Leva

Behzad Mehrnoosh - Vildmarken

Genre: Postrock

Bolag: Inget

År: 2011

Format: CD

Varje gång jag lyssnar på Behzad Mehrnoosh slås jag av hur genomtänkt och välproducerad hans musik är. Att dessutom allt han släppt hittills har varit helt självinspelat gör att man inte kan annat än förundras. På det tredje släppet Vildmarken är ljudlandskapet vitt och brett. Det finns allt från tyngre partier à la Mogwai, tryckarvänliga myspartier och popiga upbeatstycken till drömska drone-inslag. En bred arsenal av instrument har använts för att skapa en ljudbild som får lyssnaren att undra vad som lurar runt nästa hörn och ett stort plus och guldstjärna i kanten för sången som är mycket mer central på Vildmarken än tidigare släpp.

Med Vildmarken har Behzad Mehrnoosh slagit ner sin flagga i det svenska postrock-berget och jag känner att där kommer den stå och vaja i den milda brisen ett bra tag framöver.

Betyg: 8/10

Höjdpunkter: Välkommen (Till Vildmarken), Upprorsmakare