DJ-beslutsångesten

Jag jobbar i en butik, som ligger lite sådär i utkanten av Malmö. Lite sådär PRECIS i någon slags radioskugga. Eftersom allt ska vara så jävla modernt nu för tiden har vi en ljudanläggning där också. Tanken med detta är väl att kunderna inte ska höra sina egna flåsningar och väsande när de springer in 3 sekunder innan stängning för att handla något som egentligen inte alls är jätteviktigt. Denna ljudanläggning har gjort mitt egentligen ganska stimulerande, omväxlande, och roliga arbete, till ett smärre helvete. Vi får nämligen bara in två radiokanaler.

Den ena heter Din Gata, och försöker vara lite hipp för ungdomar här i Malmö osv. De utger sig för att vara en hiphop/r'n'b-kanal, men givetvis spelar de bara kommersiellt skit. Helst med så många fuck/ass/bitch/osv. i som möjligt. Gärna så många så att man måste stå och skämmas när Tant Agda kommer in och ska handla mat till sin lilla katt.
Den andra kanalen är Rockklassiker. De där som säger: "Lyssnar du på Celine Dion? DRA ÅT HELVETE!", men som i själva verket spelar ganska mesig gammal hårdrock. Helst samma låtar varenda dag också. Och så lite Maiden då och då. Jag tycker kanalen är ganska överkomlig, men min chef tycker den är för skränig, och brukar byta.
Och eftersom inget av det här är optimalt, så har min chef köpt lite skivor, som omväxling liksom. Typ Absolute Love 2004, Absolute Dance 2010, Absolute Svenska Hits, osv. Som att det skulle göra mitt lidande lite mildare.

Efter lite fint framlagda förslag från både mig och min kollega, har vi lyckats införa Spotify på jobbet. "JAAAA, NU KÖR VI, JAG SKA FRÄLSA HELA VÄRLDEN!", tänker man ju då. Tills man upptäcker att mycket av den musik man lyssnar på är så cool och underground att den inte ens finns på Spotify. Jag visualiserade ju mig själv att jag stod på en halmbal, med en kanin runt halsen, och dödsdyrkade To Her Darkness, men detta får jag nog lägga på hyllan.

Jag tar det här på största allvar, och håller i stundens hetta på med att göra en playlist. Eftersom majoriteten av de människor som ska utsättas för detta projekt är vanliga Svenssons, så är det största kriteriet antagligen att det ska vara rensång. Det utesluter nästan all bra musik.

Det finns ju klanen där experimentella-provokatörer-med-tveksam-politisk-åsikt a la Death In June regerar. Jag känner att det här kunde varit perfekt för syftet bakgrundsmusik. Lite akustiskt och folkigt, med en mysgubbes röst som man ibland blir lite plaskig i underkläderna av. Men då kvarstår faktumet, lyssnar folk på texterna när de lallar runt i en butik och tittar? Fattar folk överhuvudtaget att det kan tolkas som nazi-romantik? Fattar folk överhuvudtaget vad syftet med att provocera är? Är det ens lönt att hålla på att tänka så? Med tanke på att man hittar trehundrafemtioelva klipp på Youtube med till synes halvt normala 4-åringar som sjunger "COME ON RUDE BOY-BOY CAN YOU GET IT UP?!", så känns ju fan ingenting värt att leva för.

Helst av allt skulle jag vilja lyssna på Bengt Andersson hela dagarna. Men han finns inte heller på Spotify.

(Vi har i alla fall likadana livsåskådningar)