Misärmanufakteriet talar ut: Om spex.

Sedan tidernas begynnelse har det spexats i musik, vare sig det görs med glimten i ögat och med en antydan av seriositet som Doktor Kosmos eller Massgrav eller för att driva vidare på normer som Macabre med sin hillbilly-grindcore. Det spexas friskt i alla genrer, vissa gör det bra, vissa får en bara att önska att man vore helt oemottaglig för något som ens kan liknas vid humor. När Adrenalin OD skriver sånger om rockande bensinstationer drar jag på smilbanden och tycker minsann att det är riktigt charmigt. När jag däremot bevittnade magplasket NOFX på förra årets Malmöfestival kände jag bara att jag lika gärna hade kunnat sitta i publiken på en Stefan & Krister-föreställning. Det finns en fin balans mellan småcharmigt och svensk buskis med andra ord. Igår bevittnade däremot något som fick min spexameter att explodera av överbelastning. Jag och Maran bestämde oss för att skjuta upp allt vad flyttstädning och ansvar heter och bege oss ut i Malmö-stau, tydligen skulle det bjudas på "sjuttiotalsdoom" i form av Saturnalia Temple på Moriskan. Hon beskrev bandet ungefär såhär, "inte lika mycket ABBA som Ghost, mer som Devil's Blood fast utan dålig sång". Vederbörande hade ju aldrig hört bandet så jag fick ta henne på orden. Efter att ha suttit ett tag på Moriskan kliver då bandet upp på scen, gitarristen/sångaren ser absolut ut som om han precis steg ur en tidsmaskin från 70-talet med sina utsvängda byxor och sin kråsskjorta, men detta har inget med det så kallade spexet att göra, jag kommer till den delen. När bandet väl börjar spela fylls rummet med ritualisk doom med en smula psykadelisk rock ala Earthless vilket faller mig i smaken. Riffen är långsamma och släpande med mycket effekter, basen är tung och monton och bankar sig in i huvudet som en envis hackspett och trummorna släpar längs trumhinnorna som en len släpsten. Detta toppas med ritualisk mantra-liknande sång och då och då några demoniska avgrundsvrål, en mycket bra kombination. Jag kan till och med dra det så långt som att säga att sångarens utstyrsel passar musiken utmärkt då det får honom att likna en mässande trollkarl i full färd med att förhäxa sin publik. Det dröjer inte många rymdsolon förrän jag finner mig lätt gungande nöjt på plats. intet ont anande om vad som komma skall. Så där står jag alltså i min egen lilla bubbla och njooter av musiken när den helt plötsligt upphör cirkus 40 minuter in setet. Till min stora förvåning ser jag gitarristen/sångaren göra djävulshornen mot ett par tjutande herrar i publiken samtidigt som trummisen bestämmer sig för att ta ett snurra-på-trummpinnarna-mellan-fingrarna-break innan låten fortskrider igen och stenansikterna åker på igen. Detta avbrott är över på mindre än tio sekunder men nu är magin som helt bortblåst och jag och Maran står bara och gapar. Min hjärna kan inte ta in det som nyss hänt, det går bara inte. Nu kan detta låta som en petitess och en stor överdrift från min sida men jag lovar dig kära läsare att detta är exakt så jag kände.Tänk dig att Al Cisneros avbryter Dopesmoker 30 minuter in i låten för att dra ett fis-skämt eller att Erik Danielsson bestämmer för att passagen till avslutet i Waters of Ain passar utmärkt för att dra en limmerick om katter. Man gör bara inte så.

Så för att summera upp det hela, lämna spexet hemma om någon därute funderar på att starta upp ett seriöst ockult rockband. Och tack Saturnalia Temple för en annars trevlig spelning.

(Och så bjuder vi på en skojig bild med.)