Intervju - Affe Piran

(Foto Lukinzine)

Den karismatiske sångaren från Undergång och Obnoxious Youth var ödmjuk nog att svara på några frågor.

MM: Vi kan ju börja med en snabb presentation. Vem är mannen bakom bandanan?

AP: Jag är Afshin Piran, född 1982, mer känd som "Affe" för världen.

Jag bor i uppsala där jag sysslar med liveljud, studioproduktioner, spelar i två ordentliga band och några icke-ordentliga band,

sätter upp lite spelningar när jag känner för det, gör lite designgrejer när jag får tid över och så sysslar jag med bowling.

Jag är absolutist, eller straight edge sen 15 år tillbaka om det är intressant för någon.

MM: När började du intressera dig för musik? Och när kom du i kontakt med hardcore för första gången?

AP: Började lyssna på musik i väldigt tidig ålder, men den riktiga språngbrädan till intresset var någon gång under dagisperioden så fick jag det svarta albummet av metallica i present på kassettband (ingen bootleg).

Efter det fick jag fler skivor, mycket black sabbath under Dio-perioden, rainbow, thin lizzy, ac/dc och kiss.

Det var min kusin som gav mig detta för att han ville förstöra mig antar jag... Sen var det klippt hursomhelst.

Just hardcore kom jag in på inte så långt efter detta när jag började umgås med mina grannar. Det var två bröder, och den äldre av dom hade börjat komma in på skatepunk och en del hardcore, framförallt burning heart-banden. Han introducerade mig till detta och till en början tyckte jag väl inte riktigt om det, men det växte på mig.

Det som tilltalade mig mest var att texterna innehöll saker relaterade till det riktiga livet och inte massa fantasitexter som jag var van vid tidigare. Bland annat så tog jag till mig straight edge-temat ganska snabbt eftersom jag ändå var en person som var ganska ointresserad av alkohol.

1995 var jag på min första riktiga hardcorespelning där ett band som heter Refused framträdde. Det är absolut inget favoritband, men jag blev helt fascinerad över att ha sett

folk röja som jävla dårar framför scenen för första gången och efter det så blev jag blixtintresserad av hela grejen och jag började som en nyfiken idiot kolla upp saker mer ingående. Genom cheap shots-samlingen som släpptes på burning heart kom jag i kontakt med oldschoolbanden genom att massa av låtarna är covers, och jag insåg snabbt att dessa låtar var bättre än bandens egna låtar.

Senare runt 1997-98 så började hardcore dö ut i sverige och storhetstiden var långt förbi, i frustration började jag återuppta mitt intresse för hårdrock för att ens kunna ha några spelningar att gå på. Detta ledde till att jag snöade in väldigt mycket på death metal, grindcore och thrashmetal, innan jag insåg att hardcorescenen var en mycket roligare scen och tidigt 2000-tal började jag med egna försök att bygga upp stadens hardcorescen igen.

MM: När kom du på att du ville hålla på med musik seriöst? Spela i band, lägga ner pengar och tid på inspelningar, turnéra osv. Det är ett ganska stort åtagande.

AP: Till en början såg jag inte mig själv som någon musiker. Men eftersom det var sån jävla grov brist på band i staden och jag kände att det behövdes lite band som visade vägen för yngre personer samt kunde spela förband när det kom band till stan så startade jag igång med mitt första band; Undergång. Det dröjde ett tag innan jag insåg potentialen i bandet och insåg att vi kunde turnéra och hålla på så. Innan såg jag oss som alldeles för dåliga för något sådant. Just pengamässigt så har vi alltid jobbat med en väldigt låg budget, har gjort skivomslag själva, använt kontakter, spelat in själva och så vidare... Detta har gjort att vi kunnat lägga pengar på annat, såsom instrument och förstärkare.

MM: Jag förstår att du är lite av en profil när det kommer till Uppsala. Hur är scenen nu om du jämför när du först blev aktiv? För en utomstående verkar den frodas, ni har ju väldigt många bra band i min mening.

AP: Ja jag antar det, det är väl förmodligen för att det bara är jag och Ronnie (Always War) samt medlemmarna i Diskonto som är lite äldre (han är dock mycket äldre än mig, haha) som hållit kvar i scenen och visat vägen för nya människor, de flesta har ju försvunnit in i det som kallas vuxenlivet förr eller senare. Jag tycker inte det finns ett skit som är vuxet med att bete sig som en förstoppad jävla sopa, men vad vet jag?... Bandmässigt är scenen väldigt bra just nu, det poppar upp lite nya band och alla håller väldigt hög kvalitét och är väldigt seriöst inriktade och vet verkligen vad dom vill. Spelningsmässigt är det ganska dåligt just nu, finns inga ordentliga lokaler att arrangera i, vi hoppas få ändring på detta när ABF får sitt nya musikhus färdigt. Om man jämför bandsituationen nu med då så är det sjukt mycket bättre nu. Man kan sätta upp gigs med bara uppsalaband och få till en riktigt bra kväll, förr fanns det en del bra band, men dom fick aldrig någon uppmärksamhet utanför uppsala. Spelningsutbudsmässigt var det väl egentligen bättre förr, men det var generellt för hela sverige och världen, folk var hungriga och gick på alla gigs dom kunde gå på. Det fanns fler eldsjälar som drog hit band och ekonomin var bättre i världen. Allt kostade inte så sinnesjukt jävla mycket pengar att genomföra.

MM: Undergång har ju funnits i krokarna ett tag nu. Hur och när började det hela?

AP: Jag och Crippe satte upp gigs tillsammans i UAHC i början av 2000-talet och jag antar att han är den som delar min musiksmak mest av alla, iallafall när det kommer till hardcore/punk. Vi sökte in till samma KY-utbildning i tryckteknik 2002. På lektionerna så gjorde vi ju givetvis allt annat än att hålla på med det vi skulle göra och fragmentet till undergång spånades fram. Vi spånade fram idén om ett band kallat "Pappskalle" som skulle låta som mob47 och ha ungefär likadana texter. Idén blev snabbt utvecklad och det lite mer seriösa bandnamnet Undergång kom på tal, så vi samlade ihop några idioter och började repa. Eftersom både han och jag var helt jävla sämst på att spela instrument och vi hade utvecklat visionen tillsammans så kom vi på att vi båda skulle sjunga i bandet. Vi skrotade mob47-idén rätt snabbt och började dra inspiration från band som DS-13, What Happens Next? och Gordon Solie Motherfuckers. Texterna började spegla vårat gemensamma synsätt på världen, total nihilism och negativitet. Resten är historia...

MM: Det är ju inte så många band i Sverige som kör på ert stuk. Är det något som du skulle vilja se en ändring på?

AP: Nej inte direkt, folk får gärna köra sin egen grej. Blir ganska förbannad på trender och sånt jävla strunt. Hardcore är ett väldigt brett begrepp och attityden är viktigast.

Något jag önskar vore dock att folk vågade spela lite fort för en gångs skull... Vad fan är problemet? Banden idag låter som att dom spelar i slow motion.

Något som gör mig jävligt lack är när folk jämför oss med samtida band som municipal waste och annihilation time, fuck off förfan! Vi har ju funnits lika länge om inte längre än de banden, vi har varit inne på mer eller mindre samma spår hela jävla tiden. Man får helt plötsligt stå och förklara sig för att man inte hoppat på någon "band-wagon". Dessa band är inget vi tycker är dåligt, vissa tillochmed skitbra, men några inspirationskällor har dom aldrig varit.

MM: Jag har i nuläget bara sett Undergång en gång och fick intrycket att ni gillar att showa på scenen (menar inte det som något dåligt). Är musiken ett sätt att ha roligt och få ut sina aggressioner samtidigt eller finns det ett mer seriöst budskap?

AP: Man gör ju sitt bästa för att ge något extra när man spelar live, däremot så har skämtmusik eller buskis aldrig varit något vi gillat. Musik ska självklart vara roligt, men det ska vara på rätt sätt och det viktigaste är aggressionsmomentet. Det är missnöjesmusik vi håller på med och trovärdigheten sänks till noll om man inte framför musiken med en aggressiv framtoning. Man kan inte lalla omkring och se glad ut och sjunga om att man vill se den moderna världen krascha samman. Det finns mycket sarkasm i vår musik och vi driver mycket med saker och ting, men det är i grund och botten bara störda saker som vi fascineras av. Den röda tråden är sinnesjukdom och hopplöshet.

MM: Jag var inte där själv men jag har hört historier om den legendariska spelningen på Fire & Ice. Vad är ni kapabla till egentligen?

AP: Vi skyr inga direkta medel för att få till den perfekta stämningen på våra gigs. Det viktigaste är att varje enskilt gig ska vara minnesvärt och folk ska ha en liten klump i halsen när dom ska se undergång. Folk ska aldrig veta vad som väntar dom. Knivar, kedjor, bomber, moln av mjöl, sörjor av olika slag och wrestlingmoves har alla förekommit på våra spelningar. Cleveland rocks.

MM: Ni har ju en riktigt fräsig cover av Infest's dänga Slave på förra 7an. Hur har Infest påverkat er som band? Vilka andra band hämtar ni er inspiration från?

AP: Infest var ett av de första banden jag och Crippe diskuterade när vi lärde känna varandra. Det är ett fantastiskt band och deras extremt aggressiva framtoning tilltalar oss väldigt mycket. I övrigt så inspireras vi mest av protogrindband och en del crossoverband som Heresy, Napalm Death, The Accused, Poison Idea, Carcass, Unseen Terror, Intense Degree och tidiga DRI. Element från allt annat vi lyssnar på som countrymusik, gammal punkrock, d-taktspunk och thrash/heavy metal har en tendens att leta sig in i vår musik också.

MM: Det är mycket samples från filmer och referenser till film i er musik. Är film den andra stora inspirationskällan efter musik?

AP: Denna fråga borde Crippe svara på då han är cineasten i bandet. Jag gillar det jag med, väldigt mycket, fast är inte lika beläst som honom. Den största inspirationskällan är som sagt psykisk sjukdom, störda saker i allmänhet. Att lyfta fram det som inte riktigt är okej att gilla.

MM: Berätta lite om fullängdaren som släpps i början av nästa år. Vad kan vi förvänta oss? Av de låtarna jag har hört låter det lite mer thrashigt än innan.

AP: Låtarna är skrivna under en ganska lång tidsram, men mer thrashigt vet jag inte, till viss del kanske. Det är ganska stor mångsidighet i låtarna förutom tempot, det går fort hela jävla tiden. Vi är alla extremt nöjda med skivan och det ni kan förvänta er är en rak höger i ansiktet så tänderna faller ur. I sann ödmjuk anda tänker jag påstå att den kommer att se förbannat vacker ut och den kommer låta fantastiskt. Rest assured.

MM: Hur skiljer det sig att spela in en LP mot att spela in en EP? Har ni fått lägga ner mer tanke bakom varje låt eller kör ni på känn?

AP: Vi fick tänka på att vara mer mångsidiga i vårat låtskrivande, inte maxa tempot hela tiden för att det verkligen skulle komma som en ren käftsmäll när det väl kom och så var vi tvungna att skriva längre låtar för att inte skivan skulle innehålla en miljon låtar. Vi har lagt ner extremt mycket tanke bakom för en gångs skull. Vi testar olika infallsvinklar varje gång. Första skivan är skriven sjukt snabbt, andra skivan är lite jäktad den med, men den senaste har vi gjort allt för att det ska bli så bra som möjligt.

MM: Att släppa en LP med titeln "The Mother of Armageddon" år 2012 känns väldigt aktuellt. Vill ni medvetet hjälpa till att sprida terrorn eller är det bara en rolig slump?

AP: Den här världen kan ju dra åt helvete, det gäller att passa på att ha så kul man kan ha innan hela jävla skiten går åt helvete. Genom att ha varit värdelösa i årtusenden så har vi gjort oss förtjänta av att utrotas. Talar man emot så har man ingen hjärna.

MM: Låt oss prata lite om Obnoxious Youth. Hur började det bandet ta form?

AP: Året var 2005 och jag och Olli som spelade i blinds var båda straight edge och ville ha ett band ihop.

Det fanns tyvärr inga andra medlemmar i uppsala någonsin som varit straight edge. Så vi fick ta in sessionmedlemmar för de andra instrumenten som vi själva inte spelade.

Vi spelade in en demo vid namn "Kicked in the face" och sen bestämde sig våra sessionmedlemmar för att dom inte ville vara med längre. Olli droppade ur edgen och bandet lades halvt på is ett tag. Jag och olli tyckte att bandet hade potential och bestämde oss för att skriva lite nya låtar med en lite ny infallsvinkel. Vi började dra inspiration från Oxnards hardcorescen på 80-talet samt motörhead och venom. Detta var 2006, det dröjde ända tills 2009-2010 innan vi spelade in och släppte de låtar som sen kom på "Obey Satan!".

MM: Musiken och konceptet är ju lysande. Gick ni in med tanken att resultatet skulle bli som det blev eller var det ren slump? Det är ju ganska så mycket på tapeten att ha en satanisk "touch" som hardcoreband just nu.

AP: Vi släppte influenserna fria, vi gjorde precis vad vi ville och hade noll tanke på att någon annan skulle digga, vi ville bara göra något utan regler då våra andra band har varit ganska nischade. Det där med satanisk touch... ja det kan bero på att vissa medlemmar i bandet dyrkar satan på riktigt och de som inte gör det fullt ut är åtminstonde väldigt antikristna. Band blir inte heller sataniska bara för att dom har ett uppochnervänt kors på sin skiva. Det ligger mer bakom än så. Vi är inte ett religiöst band, men vi håller inte på med skämtande. Allt vi gör, gör vi för att vi tycker det är sjukt häftigt. Och nej, Watain uppfann inte satan.

MM: Lyssnar ni alla på samma sorts musik eller är det väldigt blandat? Båda alternativen kan ju vara till fördel i ett band.

AP: Vi lyssnar på mer eller mindre exakt samma musik allihopa, vi fungerar som en unison enhet.

MM: Man kan ju nästan säga att ni står med ena foten i hardcore-graven och andra i metal-graven. Har ni upplevt att folk i respektive genre har svårt att ta till sig båda elementen?

AP: Nej inte direkt, förvånansvärt många diggar att vi har influenser från olika håll. Har nog upplevt att punkarna har haft svårare att ta till sig hårdrockselementet än tvärtom. Vilka är det som ska vara öppensinniga egentligen?

MM: Er första fullängdare (The Eternal Void) har ju varit ute ett tag nu och enligt mig är det en av dem mest intressanta hardcore-skivorna jag hört på länge. Hur tycker du själv att skivan har mottagits?

AP: Har fått väldigt få recensioner på den, men folk har yttrat sig väldigt positivt om skivan, folk jag aldrig trodde skulle gilla det och folk med extremt kräsen musiksmak.

Det var inte alls väntat, men det är kul att höra att folk är lika jävla skruvade som vi.

MM: Är det svårt att hinna med två aktiva band? Får du prioritera något av dem före det andra eller tar båda upp lika mycket tid?

AP: Eftersom undergång har varit på is sen sommaren 2010 så är det svårt att säga, man får ju se i framtiden, just nu hinner jag mer än väl med båda banden utan problem.

MM: Förutom Undergång och Obnoxious Youth. Vilka svenska band ska vi hålla ögonen på 2011/2012?

AP: Herätys (Sveriges bästa band), Bad Review (Ett av uppsalas bästa okända band) samt bandet Headed for Disaster (Idioter från sthlm som är mer dumma i huvudet än vad vi är...)

MM: Nämn tre skivor som har betytt mycket för dig. Ge gärna en kort kommentar om varje enskild skiva.

AP: Black Sabbath - Mob Rules

En black sabbath-skiva med Dio på sång, helt fantastiska riff och sjukt bra, när jag hörde denna skiva för första gången så insåg jag att hård musik var livet.

Black Sabbath - Master of Reality

Världens bästa band, världens bästa skiva. Gjorde mitt liv bättre.

Suicidal Tendencies - Join The Army

Köptes in på NK's skivbutik i sthlm, en av de första thrash/hardcoreskivor jag köpte, SJUKT bra skiva. Förstörde mitt liv.

MM: Vilken blir årets skiva tror du?

AP: Vettefan faktiskt. Det återstår att se.

MM: Tack så mycket för att du ställde upp på denna intervjun. Vill du tillägga några avslutande ord?

AP: Sluta digga skitmusik. Bejaka er ungdomlighet, slå sönder allt, spela så fort ni kan. Gör det medans ni kan och inte är skruttiga gamla jävla russin