Förr brukade jag skämta lite om att jag hade alzheimers light. Jag glömde bort familjemedlemmars födelsedagar, glömde bort att äta, och ibland mindes jag inte riktigt vad jag hette. Men detta året har det fan eskalerat. Jag minns att jag klappat gulliga djur, gosat med en lurvig bloggführer, och hatat lite barn. Men inte ett dugg mer.
Förstår ni då hur mycket jag har ansträngt mig för att skriva den här fåniga årsbästa-listan som alla andra gör? Jag har rannsakat mig själv och googlat så mina fingrar blöder, men nu jävlar har jag lyckats komma på hela 5 album som släpptes under årets gång, och som dessutom är rätt så behagliga att lyssna på. Läs och njut (annars dödar jag er, era otacksamma jävlar).
1. Terra Tenebrosa - The Tunnels
Jag hade väldigt höga förväntningar på det som skulle resa sig ur askan av Breach. Men jag hade ingen aning om att det skulle låta såhär. Det här är så sinnessjukt tungt och ondskefullt, att jag nästan blir lite glad i hjärtat. Efter bara några minuter in i The Tunnels hade jag både hunnit bajsa ner mig, och sprungit runt lägenheten 300 gånger utbristandes "HERREJÄÄÄÄVLAR!". Och då ska man komma ihåg att det vanligtvis inte alls är särskilt lätt att imponera på en sur kärring som mig.
2. Peste Noire - L'Ordure à l'état Pur
Jag blir nästan lite förbannad över att jag inte hittat den här plattan på någon annans årsbästa-lista. Det kan ju vara så att majoriteten av de som skriver sådana här listor tycker att den där tokiga fransmannen gått över gränsen igen. Jag tycker att den här skivan är något av det mest okonventionella som släppts i år (förutom
Diapsiquir då), och för mig är det alldeles underbart. Varje gång jag lyssnar på det här sitter jag glatt och klappar med i oompa-loompa-melodierna, skrattar ondskefullt tillsammans med herr rökhost-Famine, och jag tycker på riktigt att det sista spåret är genuint skitbra!
3. Iceage - New Brigade
De danske drengerne har blivit hypade typ överallt, men de släppte faktiskt en väldigt bra platta i år. Och ärligt talat vet jag inte själv just varför jag tycker att det är bra. Men det är smutsigt, bitvis lite otight, och väldigt charmigt. Jag vet inte om det är just för att man känner sympati för de självlärda pojkvaskerna, eller om man fastnar för melodierna, men något är det i alla fall. Det ska bli intressant att se hur det här bandet utvecklar sig i framtiden.
4. Lykke Li - Wounded Rhymes
Ja, alltså, det här är ju inte riktigt den typen av musik som brukar nämnas här. Men Wounded Rhymes är en svart, svår, och självömkande pop-platta. Det som fick mig att lägga märke till Lykke Li i år var töntigt nog två av hennes musikvideor. I
Get Some handlar det om sex och offerritualer i äkta feministisk anda, och i
I Follow Rivers gestaltar hon självaste döden. Sedan talar ju halva Sveriges hipster-befolkning om hur snygg hon är också. Om jag var lika snygg skulle jag också göra sådär.
5. Sólstafir - Svartir Sandar
Man kan ju inte förvänta sig mycket av ett band som heter "solstrålar". Men eftersom det var en häst på omslaget, så bestämde sig hästtokiga Michelle, 12år gammal, för att lyssna. Och det låter fint. Vacker post-metal (+ alla andra liknande genrer) med förtvivlad sång på distanserad isländska. Det här får duga medans jag väntar på Cult Of Lunas nästa släpp.
