Hippiefasoner (eller allmän självrannsakan)

Jag tycker inte om höga ljud. Jag avskyr när folk skramlar med kastruller när de diskar, när grannens ungar skriker och bankar så man själv är på väg att göra detsamma, eller när väl valda bilister bestämmer sig för att skrämma livet ur en och burn:ar förbi en utav bara helvete. Jag skulle helst av allt vilja slå alla samtliga på käften, men allt som oftast slutar det med att jag står och trycker i ett hörn som en rädd liten hund.

"Men varför i hela fridens namn går du på spelningar?" påminde käre Kung Knarkskog mig om i helgen. "Varför lyssnar du på musik som enligt norm ska vara både högljudd och i princip olyssningsbar?"
Och det ska jag säga er - jag har ingen jävla aning.

Jag kan ju inte påstå att det är folket i scenen som lockar. För minst 95% av dem är idioter (inklusive undertecknad). Antingen så ska det supas och knullas, och vill man inte göra det, så kan man vara PK och till exempel ha feministiska åsikter. Trots att man sedan klappar tjejen i baren på huvudet och tilltalar henne som "lilla gumman", eller refererar den enda tjejen som går på de lokala spelningarna till "bandhoran", för hon låg ju både med Blastbeat-Conny och Snutmördar-Ulf.

Oftast är man så trött så man vill kräkas på allting. Men jag lever på hoppet. Och ibland levererar det. I skrivande stund sitter jag och klappar händerna till Peste Noire's senaste album. Det må vara rasistiskt, sexistiskt, och totalt icke-PK, men de påstår i alla fall inte att de skulle vara något annat. Och jag bryr mig inte för jag kan inte ett ord franska. Och det låter ju faktiskt skojigt. Nu klappar vi händerna lite till.

(Tack kära Famine för att du står med ett armborst och tar dig själv på alldeles för stort allvar. Jag skrattar åt dig minst 5 gånger i veckan. Tack.)